Classykanes

Jag tänkte dela med mig av en filosofi som jag har.
Jag är inte den typen av människa som ber om ursäkt till någon bara
för att sopa konflikten under mattan.
Jag ber inte om ursäkt för att göra någon annan glad,fast jag egentligen inte gjort något fel.
Jag ber heller inte om ursäkt för att bli sams, för någonannans skull.
"men kom igen,bli sams nu.För min skull."
Men jag ber om ursäkt när jag har gjort någonting fel,när jag har behandlat någon på såvis
så att dem har mått dåligt eller känt sig illa behandlad av någonting som jag har gjort.
När jag ber om ursäkt så är det äkta,då är jag verkligen ledsen för något jag gjort och ångrar mig djupt.
Det känns så falskt att be om ursäkt bara för att.Det måste liksom finnas en tanke bakom.

Om det finns någon i mitt liv som får mig att må dåligt så drar jag mig undan,för mig finns det ingen anledning
att ha någon i sitt liv som får en att må dåligt på ett eller annat sätt.

Nej,varför ska jag spendera tid med någon som får mig att må dåligt,någon som behandlar mig illa.
Det kanske är barnsligt att tänka så men för mig är det ren logik.
Mår man dåligt av någon annans närvaro,se då till att inte vara inom den personens närvaro.

Jag är dock inte långsint,jag är inte den typen av person som slår någon på handen när dem väl sträcker ut en hand och försöker göra någonting åt själva problemet,människor kan ändra på sig.Och det accepterar jag.
Jag vill omringa mig med människor som gör mig glad,som har en possitiv attityd och likadan syn på livet.
Med mina närmaste vänner,visst vi argumenterar,tycker olika om saker.Men vi accepterar att det är så.
Vi blir aldrig argsinta eller ovänner,vi bara inser att vi tycker olika,nickar med huvudet och går vidare.Det blir liksom aldrig någon stor grej av det hela.Det älskar jag och det är sådana människor jag känner mig som mest bekväma och hemma med.


Signerat,
Cecilia.